Så fort barnen varit hos sin far, bara några timmar, blir de helt utflippade, som två duracell kaniner och sen bråkar de mer med varandra än de gjorde innan, hur e det möjligt liksom!??

Får ont i magen bara tanken på att barnen ska hem till honom.. Då jag vet att han frågar ut dom om mig, och nu har barnen helt plötsligt börjat fråga om inte pappa kan komma hem till oss..
Aldrig i hela livet att jag vill ha honom under mitt tak igen, aldrig!
Spelar ingen roll om vi har barnen tillsammans, vårat kapitel är över.. Åh nu verkar han prata med barnen om att de ska börja ses här hemma. Åh nej du, glöm det!!!

Jag ska börja planera in att när jag lämnar barnen till honom, så lämnar jag dom så de får hoppa av bussen till honom, så slipper jag träffa honom och stå ut med att han vill krama om mig, jag hatar det. Vill fasen inte krama honom.
Han frågae mig då om jag var hårt hållen och att han alltid funderat på om jag är låst i mitt förhållande.
Fansen så trött jag blir!
Vem vill liksom krama sitt ex, igentligen? Ja han kanske för han älskar att förstöra och ha intriger...

så när han ska lämna, ska jag se till att allti ha någon med mig, då gubben inte vill se honom så vete fan hur det ska gå liksom.  Jag mår dåligt när jag ska träffa mitt ex, men det struntar han i, för han vill ju inte se mitt ex, åh det förstår jag, men han skulle ju kunna stötta mig, kan jag tycka.
Han säger alltid: Ja du skulle ju inte vilja träffa mitt ex, osv.. JAg skulle faktiskt inte bry mig om vi träffae hans ex, varför skulle jag? De har ju barn ihop!!!

Jaja, nu har jag fått skriva av mig lite.

Jag hatar den här känslan av oro, ångest, rädsla, panik, dödsångest, ja allt man kan nämna när man är rädd och har panikångest mitt i allt.

Jag levde under många år av psykiskmisshandel, där jag ofta fick höra att jag inte dög som jag var, jag var ful, äcklig, spinkig, benig, mitt fel att han var otrogen osv.
Jag levde även med att under dessa år få en örfil om det inte passade honom, eller om HAN tyckte jag gjort något som var fel. Inte många slag under dessa år, men tillräckligt för att få mig att må skit.

Han var otrogen titt som tätt, men nekade det hela tiden, även om jag "visste" och flera gånger hittade jag sms i mobilen och då jag visade honom eller bärättade att jag sett dessa medelanden fårn andra, så fick JAG skulde.
Jag skulle inte läsa i hans mobil, det var hans privata saker i den osv
Även om det var HAN som var otrogen så fick han det att låta som om det var MITT fel alltihopa.

Han var även otrogen när jag väntade våra barn, tvillingar, där av våra barn. (har dock haft ensamvårdnad sen dag 1) vi var ihop till och från i 6-7 år, tills jag fick nog av all slags misshandel som fanns, psykiskt och fysiskt.
Kan inte ens räkna alla gånger han VAR otrogen, men ändå vågade jag inte lämna honom...

Han var en "liten gangster" som höll på med skit och höll på med droger, där av jag TOG vårdnaden om "våra" barn från dag 1. Åh han har hållt på med droger och skit till och från alla år sedan de föddes med.
Han använde alltid barnen mot mig, om du gör si, då "tar jag barnen från dig", eller gör eller säger du det här, då jävlar.

Han har hotat mig till livet 2 gånger.

Första gången var under den perioden som vi var ihop till och från, pga att jag gjorde något som HAN INTE tyckte var acceptabelt, och även min familj skulle passa sig. Jag skulle ha koll bakomryggen resten av livet!!! (han ångrade sig efteråt och sa förlåt, att han alrig sulle säga eller göra så igen)

Andra gången var då jag lämnat honom helt bakom mig och träffade en ny kille, åh då hotade han oss båda.
Vi skulle nog få se, vi båda skulle dö. Ingen annan ska få "ta hand om hans barn" osv...
Jag skulle ha "ögon i nacken", ni ska passa er för mig.. osv.
Min kille jag träffade blev så klart rädd och stack, jag förstår honom, hade jag med gjort om jag var i hans kläder... Men han kom tillbaka för att han älskade mig.

Åh nej, jag har aldrig gått till polisen, har inte vågat, tyvärr... Jag vet HELT SJUKT men så är det!

Nu har det gått ca 4 1/2 år sedan jag lämnade honom för gott, och är gift med ett till barn.
Träffade min man, det var hans som stack för han inte gillade hotet mot honom men kom tillbaka, några månaer efter det RIKTIGA uppbrottet, så allt gick väldigt fort.. 

Idag är jag lycklig idag med min man, men jag mår fortfarande dåligt av allt som hände under så många år, åh jag kan inte släppa et, jag e fortfarande räd för mina barns pappa och jag vete fan hur jag ska komma ur det.

Idag lider jag av Social fobi och PTSD.

Åh jag ska nästa vecka prata med en kurator och ev. få påbörja KBT för att bearbeta allt detta!
Kan inte ens se på film utan att bli räd för va mina barns pappa kan göra med mig, oss.. Inte barnen, för dem vet jag att han inte skulle röra.
Han har sagt till mig, då jag berätta för honom hur jag mår och hur allt är, efter att ha levt med honom.... Så han säger att jag inte behöver vara orolig eller något, för han skulle aldrig göra mig illa, bara om jag gjorde illa våra barn, å skulle han döda mig eller den som gjorde det.

Suck, alltid detta snack om döda, då ska du passa dig jävligt noga osv.

Han har inte hotat eller tjafsat med mig på 3 år, kan man säga, men jag vet va han e kapabel till och hur oberäknelig han är som person, så tyvärr går man aldrig säker.

Nej nu måste jag sluta... Kommer skriva av mig här inne med min ångest och rädsla när den dyker upp!